Livet är fantastiskt. Och nyckfullt. Den största glädjen kan i nästa sekund förvandlas till tung sorg. I september 2011 föddes tvillingarna Freya och Kirsty. De kom tre månader för tidigt, och behövde få blodtransfusioner från första levnadsdagen. Allt såg ändå bra ut till en början, men den fjärde natten efter födseln blev Kirsty dålig. Hon hade feber och hennes kropp visade andra tecken på stress. Snart insjuknade även Freya med samma symptom. Till en början förstod läkarna inte vad det berodde på, men prover visade snart att flickorna drabbats av en multiresistent tarmbakterie. Några dagar senare hände det ofattbara.
– Dag åtta dog Kirsty i min famn. Mamma Pernillas ögon blänker till när hon berättar.
Läget för Freya var fortsatt kritiskt. Behandlingen med blodtransfusioner intensifierades, vilket hjälpte hennes kropp att bli starkare och kämpa mot sjukdomen. Freya återhämtade sig så småningom tack vare blodet i kombination med flera antibiotikabehandlingar.
När Freya hade fyllt ett år skrev Pernilla ett inlägg på GeBlods Facebooksida.
– Först och främst ville jag tacka alla blodgivare, förklarar Pernilla. Jag ville visa hur viktigt det är. Visa att blodgivare varit med och hjälpt till att rädda livet på Freya.
Pernilla hade själv varit blodgivare i många år innan den tuffa tiden då hennes nyfödda döttrar blev svårt sjuka. Men hon hade aldrig anat att hon med egna ögon skulle se vad blodgivning betyder för människor och sjukvård.
– Jag visste att det gjorde gott. Men att verkligen se vad det innebär, att vara på andra sidan, det var lärorikt. Livet kan förändras så himla fort, konstaterar Pernilla som idag driver föreningen Prematurföreningen Mirakel.
Pernilla tänker ofta tillbaka på den tuffa tiden då Freya och Kirsty föddes – och Kirsty dog. Idag är Freya som de flesta andra sjuåringar; sprallig och levnadsglad. Deras gemensamma erfarenheter gör att mamma Pernilla ofta tar tillfället i akt och pratar om blodgivning.
– Som blodgivare hjälper man många människor att leva vidare sina liv – inte bara den drabbade personen, utan nära och kära som får gåvan att ha kvar sin pappa eller kanske syster. Det påverkar hela familjer. Och kan man inte själv, av olika anledningar, ge blod så kan man ändå vara en viktig resurs och sprida information om blodgivning.
