Veckan efter operationen mådde hon allt sämre. Febertoppar kom och gick, hon kräktes, blödningarna ville inte sluta och hon hade svåra smärtor. Vid ett återbesök på kliniken där hon hade opererats konstaterades ytterligare komplikationer och ordinationen var att vila och avvakta. Dianas man Tony som såg sin fru bli svagare dag för dag, skjutsade henne till slut till akuten i Huddinge.
– Där räddade de mitt liv, berättar Diana med tacksamhet i rösten.
Inflammationsvärdet, CRP, var skyhögt. Diana hallucinerade och blev genast inlagd med dropp. Fler prover togs och läkaren förklarade för Tony att Diana inte skulle kunna åka hem på ett tag. Ännu visste ingen exakt varför Diana mådde så dåligt.
Det blev ungefär tre veckor på sjukhus. Det visade sig vara en kedjereaktion av olyckliga omständigheter, med början vid operationstillfället, som hade lett till att Diana vara nära att mista livet.
– Jag minns knappt de första veckorna på sjukhuset. Min yngsta dotter var inte ens två år fyllda. Barnen var ledsna och oroliga av att se mig i en sjukhussäng med slangar överallt.
När läget hade blivit mer stabilt och Diana återigen fick blodtransfusioner kunde hon känna hur hon piggnade till och fick tillbaka lite kraft i kropp och sinne. De senaste två åren varit en lång återhämtningsperiod med täta läkarkontroller. Hon kommer få leva med smärta och förhöjd risk för blodpropp resten av livet. Ändå är tacksamheten stor.
– Jag har fått upp ögonen för människor som ger blod. Jag har förstått vad det betyder. Mina barn får ha mig och jag får se dem växa upp. Jag hade aldrig klarat mig utan blodet, mitt hjärta hade slutat slå. Jag vill verkligen tacka alla människor, de ska veta att de gör skillnad. De räddar liv på riktigt. Nu för tiden försöker jag övertala så många jag kan att ge blod.
