Hennes farhågor möttes av lugnande besked från sjukvården och Jurirat försökte fokusera på glädjen. När Wilbur började på förskolan kom han allt som oftast hem med blåmärken och tussar i näsan och Jurirat försökte återigen få hjälp och möttes av uppmaningar om att sluta oroa sig.
– Jag såg ju att han blev blekare och liksom gul i ögonvitorna. Och så näsblodet och blåmärkena. Och han var så trött! Vi bestämde oss till slut för att åka in till akuten.
På akuten förlorade Wilbur medvetandet och det upptäcktes snabbt att hans Hb-värde låg på 50 g/L, vilket är extremt lågt.
– Det var fara för hans liv och bland det första som hände var att han fick blodtransfusioner, berättar Jurirat och ryser till när hon minns de dramatiska timmarna innan Wilbur fick blod och läget stabiliserades.
Nästan direkt när Wilbur hade fått blod märktes det att han mådde bättre. Men oroliga månader väntade, då otaliga prov behövde tas för att läkarna skulle förstå vad som inte stämde. Under den perioden fick Wilbur blod flera gånger och Jurirat tog steget att själv bli blodgivare.
– När ditt barn är sjukt och du inte vet vad det handlar om – det är som att tappa kontrollen helt. Blodet räddade Wilburs liv. Att ge blod var det enda konkreta jag kunde göra, där och då. Sedan dess har jag varit blodgivare, och jag ger så ofta jag kan, fyra gånger om året. Jag försöker också få andra att ge blod, berättar Jurirat.
Efter lång väntan fick familjen veta att Wilbur har medfödd Von Willebrands sjukdom (VWS), vilket gör att han lätt blöder och att hans blod inte koagulerar som det ska. Han fick då också ett kort med information om sjukdomen som han alltid ska bära med sig, så att han kan få rätt hjälp om en blödning skulle uppstå.
– Jag minns från innan vi fick veta, och innan jag hade mediciner – att blodet bara rann och rann om jag fick ett sår. Ibland fick jag näsblod under natten och låg och svalde blod i sömnen. Och spydde svart när jag vaknade. Och om jag nös blev det alltid näsblod, berättar Wilbur. Det var ibland rätt jobbigt att vara känd som ”han som alltid blöder” i skolan. Jag ville så gärna spela amerikansk fotboll när jag var liten, som mina morbröder gör. Men det gick inte. Jag fick blåmärken bara av att få en kram.
Idag är Wilbur en pigg och levnadsglad 17-åring, som tävlar i gokart med sin pappa som mekaniker och gärna jobbar extra på mammas restaurang. Efter gymnasiet vill han jobba med något där man träffar mycket människor.
Jurirat är numera 4-barnsmamma och driver matföretag och restaurang. Inte konstigt kanske att hon uppskattar en lugn stund på blodcentralen.
– Det är supermysigt. Det är som att gå på spa! Du kommer dit och så får du lite saft och så ligger du bara där och blir ompysslad och tar det lugnt. Och räddar liv.
